Nu var det ohyggligt länge sedan. Det beror väl på en hel del saker. Jag har haft mycket plugg, det har varit mycket med valpen och jag vet inte.. jag har väl inte känt mig så lockad om jag ska vara helt ärlig. Utåt sett har hela grejen legat på hyllan, men inuti har det grott och växt på något vis. Tankarna har alltid funnits där. Jag tar aldrig en promenad längre utan att tankarna går till.. vilket ord passar bäst? Magin, kanske. I naturen o.s.v.
Jag kan berätta att ibland händer något konstigt i mitt huvud, när jag spatserar omkring i skogen med hunden t.e.x. Jag kan titta på saker (träd, växter, vad som helst) som jag har sett massvis med gånger men så plötsligt liksom utvidgas det. Som om jag tidigare haft tunnelseende och helt plötsligt kan se mycket mer. Det är väl mest en känsla kanske, som fyller hela mig. "Wow" är ungefär vad som går genom mitt huvud då. Jag tittar bara rakt ut i skogen, ser träden och mossan, gräset och blåbärsrisen och så bara.. händer det något och jag ser samma sak fast.. tydligare kanske man kan säga.
Förr hade jag liksom aldrig tålamod att sitta och stirra, eller bara vara. Nu går jag ofta ner till sjön med hunden, sätter mig på bryggan och bara sitter där. Det känns som att kontakten till naturen, jorden över huvud taget har blivit starkare. Kanske bara för att jag "la det på hyllan" ett tag, inte stressade något eller förväntade mig någonting utan bara.. var. Jag försöker inte längre tvinga fram något, som jag gjorde tidigare då jag faktiskt blev så frustrerad att jag började gråta ett par gånger.
Nu är jag i alla fall tillbaka här och jag hoppas att ni (mina gamla läsare) kommer tillbaka till mig trots min långa frånvaro.
