I morse drömde jag något underligt. Det var en väldigt verklig och stark dröm. Jag gick på promenad genom skogen och av någon oförklarlig anledning oroade jag mig för vargar. Det var mitt på dagen, ljust och ganska mycket snö. Stigen jag gick på svängde och en bit fram såg jag dem. En ganska stor, gul-biege-aktig hund och en stor, grå varg. De fick syn på mig och kom springande mot mig. Nu när jag tänker på det såg ingen av dem arg ut, men jag sprang ändå. Jag pulsade i snön så fort jag kunde och såg mig omkring efter ett passande träd att klättra upp i. Precis när jag var på väg att vakna kastade jag mig upp i en tall, fick tag i den lägsta grenen och klättrade upp. Nedanför såg jag hur vargen och hunden fortsatte bortåt, trots att de sett mig klättra upp i trädet. Jag minns att jag i halv-sovande-halv-vaket tillstånd tänkte "så konstigt.. den verkar ju inte vela mig illa alls."
Drömmen förvånade mig av några anledningar. För det första så älskar jag hundar, och hunden i drömmen var jag alls inte rädd för. Det var bara vargen som skrämde mig. För det andra älskar jag vargar och försvarar dem mer än gärna. Kan hända att jag skulle bli rädd om jag fann mig själv ensam i skogen, stående mitt emot en arg varg. Men en varg som springer mot mig med viftande svans, skulle jag verkligen bli rädd för den? Jag menar, en hund som morrar blir jag rädd för. Men inte en hund som viftar på svansen. Just i det där tillståndet då jag varken sov eller var vaken så var jag besviken på mig själv. Jag tänkte att jag inte skulle ha sprungit, vargen kanske ville något ju!
Nu när jag skriver det här inser jag att jag tolkar drömmen. Kanske tolkar jag den fel, men det känns som en insikt så jag skriver ner vad jag tror.
Hundar har alltid varit en del av mitt liv, min värld. Hundar är för mig lätta att läsa, att lära sig lita på, att förstå. De visar hela tiden vad de känner och döljer inget. Det räcker med att titta på en hund för att veta vad den vill och förstå den. Hundar för mig är självklara och har alltid tillhört min värld.
En varg har jag sett en enda gång i mitt liv. Det var jag och min far som åkte förbi en gård mitt ute i ingenstans och där stod den, och stor var den! Men annars så har vargar för mig tillhört en helt annan värld. En värld jag gärna beskyddar, men som jag aldrig varit en del av. En värld som jag aldrig fått chansen att förstå eller ens se. En värld som jag inser att jag kanske omedvetet antagit att jag aldrig kommer att få vara en del av.
Ni kanske redan förstår vart jag vill komma?
Sen jag gick in på den här vägen har jag stött på ett stort hinder. Jag har väldigt svårt för att släppa taget, släppa på kontrollen och lyssna till mitt hjärta och min intuition. Jag önskar ständigt att jag ska få se, att jag ska få förstå, få uppleva. Men innerst inne vet jag att det inte kommer att ske förrän jag släpper taget om synen jag har haft på världen i hela mitt liv. Jag måste sudda ut gränserna, sluta anta och istället öppna ögonen och se. Kanske var det vad hunden och vargen symboliserade? Hunden - Världen som jag alltid sett den. Världen som jag är van att se den. Världen som jag ser utan ansträngning och med blotta ögat. Världen som är självklar. Vargen - Världen jag är på väg in i. Världen som jag förut aldrig sett men som jag alltid hoppats på men som jag aldrig riktigt vågat drömma om. Och som jag har en stor respekt för. Kanske ville vargen få mig att sluta anta. Anta att den var på ett visst sätt bara för att jag hört att det är så, anta att den här nya världen ska vara på ett visst sätt och i stället stanna upp och själv ta reda på hur den är.
Hunden och vargen tillsammans kanske symboliserade den värld som är uppenbar och den värld som för så många är dold? De kanske visade mig att båda världarna existerar här och nu, med varandra? Att jag måste släppa taget och även släppa in vargen, även om jag alls inte har lika stor kontroll över den som över hunden.
Vad tror ni? Kan jag vara på rätt spår? Det känns så.
Jag googlade lite (underbart verktyg det där) och hittade en sida för drömtydning. Så här står det:
Djur: Djurkvaliteten inom dig. Stör den dig (något irriterar dig), är du rädd för den eller ger den dig styrka? Om du är rädd för ditt drömdjurs energi bör du möta och integrera den kvaliteten. När du har gjort det har djurets energi blivit din bundsförvant, och djuret är då ditt kraftdjur.
Personligen tycker jag att det låter som en kortare beskrivning av vad jag just skrev. Har jag redan mött mitt kraftdjur? Kan det vara så? Åh, den lyckan i så fall! Vad tror ni? Dela gärna med er av synpunkter, åsikter, personliga erfarenheter. Vad som helst!
När jag tänker på det vore det logiskt om vargen blev mitt kraftdjur, min bundsförvant. Här jag bor är det en ständig hysteri över vargen. Den hatas öppet och när den skjuts hyllas det. Till och med delar av min egen familj tycker att den ska bort. Jag kan omöjligt hålla med. Jag verkligen kan inte och har aldrig kunnat. För den delen så vill jag inte hålla med. Jag har många gånger försvarat vargen och min man är faktiskt en av väldigt få jag känner som håller med mig. Men många gånger har jag bara suckat när folk börjat prata om vargen och sagt "jag tänker inte ens diskutera det här, för vi kommer aldrig att komma överens."
Blessed Be!
