Knäckt.

Idag känner jag mig helt knäckt. Utsugen. Helt hopplös faktiskt. Det gör ont inuti mig. Jag känner mig så otroligt sviken, tagen för given, oviktig. Har nämligen "tjafsat" med sambon. Men den här gången känns det helt annorlunda. Det hela handlar om att det alltid är jag som vill mer, och det känns som om han knappt ser mig. Som om han bara tar för givet att jag ska sitta här och vänta tills det passar honom. Jag har försökt planera att vi ska åka någonstans och vi kom i stort sett överens om att åka till ett ställe och hyra en stuga redan nu till veckan. Jag mejlade stället och hörde efter om några stugor var lediga o.s.v. Sen påpekade jag sjutton gånger för sambon att han måste ringa sin far och fråga om vi får låna bilen det första han gjorde idag. Nu kom han hem från jobbet och har inte ringt och frågat. Han gick inte raka vägen till telefonen och ringde utan gjorde i ordning mat och satte sig och åt. Det känns ju lite pinsamt när de som hyr ut stugorna redan är inblandade och väntar på att vi ska bestämma datum o.s.v. Så jag sa att "nähä, men då struntar vi i det så åker jag bort imorgon istället". Och det verkar som han skiter i vilket. Det här är ju anledning till att "kvinnor är komplicerade och spelar spel". Det fungerar ju uppenbarligen inte att berätta hur man känner, förklara varför man känner så och hoppas på förändring. För det är så jag har gjort. Jag har förklarat flera gånger att det känns som han tar mig för given, men om han förändras då är det ju liksom för att jag ska bli nöjd, inte för att han faktiskt inte tar mig för given längre.

Jag har blivit alldeles för osjälvständig. Jag planerar allt runt honom, runt hans planer, så att vi ska få lite tid tillsammans. Men jag antar att jag borde sluta med det och istället göra upp mina planer så som jag vill och helt enkelt släppa taget. Sluta vara den som "försöker" och "pushar" liksom. Enligt "Män är från Mars, kvinnor är från Venus" så är det ju faktiskt först när kvinnan backar som mannen kommer tillbaka. Ungefär. Så nu har jag bestämt mig. Imorgon åker jag till en wiccan som jag haft kontakt med via mejl ett tag för att göra en fullmåne-ritual och sova över. Det känns väldigt nervöst med tanke på mina sociala problem, men samtidigt väldigt spännande. Det här kanske är just vad jag behöver nu. Jag hoppas det!