God morgon.

Har inte klivit upp än, skriver från telefon. Ligger och funderar på vad jag ska göra idag. Tänkte börja med min BoS om jag har alla grejor till den. Så ska jag även beställa lite saker tänkte jag.

Ha en bra dag!

Uppdatering från mobilen.

Det har varit ett häftigt dygn och jag har känt mig ganska bortkommen, nybörjare som jag är. Men jag har fått så mycket hjälp, inspiration och uppmuntran! Det här känns mer och mer rätt och det är såå roligt att jag träffat någon i närheten som kan och vill hjälpa mig på traven.

Självklart kändes ritualen inatt lite krystad och stapplig eftersom jag är så ny och var väldigt nervös, men hade "min första gång" blivit med någon annan hade jag antagligen gråtit av nervositet. Nu gick det faktiskt helt okej!

Ska berätta närmare när jag kommit hem :). Kram!

Fullmåne.

Här sitter jag, överfull av känslor. Nervositet, förväntan, spänning, glädje och lite mer nervositet =p. Min sambo säger att jag är modig, cool, som vågar åka till någon jag aldrig träffat och fira fullmånen och ja.. det är ingenting som jag normalt hade vågat men det känns faktiskt helt rätt! Jag själv är ju en amatör kan man säga, men den här tjejen verkar ha erfarenhet och det känns bra. Jag ser verkligen fram emot att få diskutera med någon och lära mig saker. Det är så spännande att få höra hur andra ser på saker, hur andra tänker och att få se hur andra gör och vad för saker de använder o.s.v. Det är dock tur att den här tjejen är så lättsam och trevlig, annars hade jag stannat hemma. Jag har verkligen svårt med det sociala ibland, och under såna här omständigheter är det ju väldigt svårt att känna sig trygg men det gör jag faktiskt. Än så länge i alla fall =).

Jag tänkte köpa med mig vin, alkoholfritt eftersom hon inte vill ha alkohol. En flaska vitt för Gudinnan och en flaska rött för Guden kanske? Känns som en bra idé.

Jag har försökt packa, men vet ju inte riktigt vad som är passande att ha på sig. Det blev något enkelt och bekvämt bara.

Tåget går 16.36. Jag kommer att spricka innan dess =p haha.

Hur ska ni fira fullmånen?

När sånt här händer.

För runt 7 år sen hittade jag en bild som jag föll pladask för. Jag googlade fram den och sparade den men sen kraschade väl datorn eller något, och bilden gick förlorad. Jag hittade den aldrig igen fast jag försökte massvis med gånger. Den var som bortblåst, och jag var riktigt ledsen över det för det var en helt underbar bild tyckte jag. Hur jag än sökte kunde jag inte hitta den. Men nu var jag in och klickade runt på www.inme.se och där var den! Bilden fanns på ett tarotkort, och bilden är alltså gjord av Luis Royo. Här är den:

Knäckt.

Idag känner jag mig helt knäckt. Utsugen. Helt hopplös faktiskt. Det gör ont inuti mig. Jag känner mig så otroligt sviken, tagen för given, oviktig. Har nämligen "tjafsat" med sambon. Men den här gången känns det helt annorlunda. Det hela handlar om att det alltid är jag som vill mer, och det känns som om han knappt ser mig. Som om han bara tar för givet att jag ska sitta här och vänta tills det passar honom. Jag har försökt planera att vi ska åka någonstans och vi kom i stort sett överens om att åka till ett ställe och hyra en stuga redan nu till veckan. Jag mejlade stället och hörde efter om några stugor var lediga o.s.v. Sen påpekade jag sjutton gånger för sambon att han måste ringa sin far och fråga om vi får låna bilen det första han gjorde idag. Nu kom han hem från jobbet och har inte ringt och frågat. Han gick inte raka vägen till telefonen och ringde utan gjorde i ordning mat och satte sig och åt. Det känns ju lite pinsamt när de som hyr ut stugorna redan är inblandade och väntar på att vi ska bestämma datum o.s.v. Så jag sa att "nähä, men då struntar vi i det så åker jag bort imorgon istället". Och det verkar som han skiter i vilket. Det här är ju anledning till att "kvinnor är komplicerade och spelar spel". Det fungerar ju uppenbarligen inte att berätta hur man känner, förklara varför man känner så och hoppas på förändring. För det är så jag har gjort. Jag har förklarat flera gånger att det känns som han tar mig för given, men om han förändras då är det ju liksom för att jag ska bli nöjd, inte för att han faktiskt inte tar mig för given längre.

Jag har blivit alldeles för osjälvständig. Jag planerar allt runt honom, runt hans planer, så att vi ska få lite tid tillsammans. Men jag antar att jag borde sluta med det och istället göra upp mina planer så som jag vill och helt enkelt släppa taget. Sluta vara den som "försöker" och "pushar" liksom. Enligt "Män är från Mars, kvinnor är från Venus" så är det ju faktiskt först när kvinnan backar som mannen kommer tillbaka. Ungefär. Så nu har jag bestämt mig. Imorgon åker jag till en wiccan som jag haft kontakt med via mejl ett tag för att göra en fullmåne-ritual och sova över. Det känns väldigt nervöst med tanke på mina sociala problem, men samtidigt väldigt spännande. Det här kanske är just vad jag behöver nu. Jag hoppas det!

Det känns så annorlunda nu.

Jag har läst ungefär hälften av Scott Cunninghams Wicca - för den självständiga utövaren och jag har svårt att släppa den. I början gillade jag den inte nämnvärt men nu tycker jag mycket om den. Mitt tänk har förändrats mycket sedan jag började läsa den (den har legat orörd i några månader). Då var jag fast i det där som så många varnade för, jag ville göra som man skulle. Jag var rädd att göra fel o.s.v. Nu litar jag mycket mer på min egen intuition och känsla och det hela känns mer naturligt än tidigare.

Hej igen.

Nu var det ohyggligt länge sedan. Det beror väl på en hel del saker. Jag har haft mycket plugg, det har varit mycket med valpen och jag vet inte.. jag har väl inte känt mig så lockad om jag ska vara helt ärlig. Utåt sett har hela grejen legat på hyllan, men inuti har det grott och växt på något vis. Tankarna har alltid funnits där. Jag tar aldrig en promenad längre utan att tankarna går till.. vilket ord passar bäst? Magin, kanske. I naturen o.s.v.

Jag kan berätta att ibland händer något konstigt i mitt huvud, när jag spatserar omkring i skogen med hunden t.e.x. Jag kan titta på saker (träd, växter, vad som helst) som jag har sett massvis med gånger men så plötsligt liksom utvidgas det. Som om jag tidigare haft tunnelseende och helt plötsligt kan se mycket mer. Det är väl mest en känsla kanske, som fyller hela mig. "Wow" är ungefär vad som går genom mitt huvud då. Jag tittar bara rakt ut i skogen, ser träden och mossan, gräset och blåbärsrisen och så bara.. händer det något och jag ser samma sak fast.. tydligare kanske man kan säga.

Förr hade jag liksom aldrig tålamod att sitta och stirra, eller bara vara. Nu går jag ofta ner till sjön med hunden, sätter mig på bryggan och bara sitter där. Det känns som att kontakten till naturen, jorden över huvud taget har blivit starkare. Kanske bara för att jag "la det på hyllan" ett tag, inte stressade något eller förväntade mig någonting utan bara.. var. Jag försöker inte längre tvinga fram något, som jag gjorde tidigare då jag faktiskt blev så frustrerad att jag började gråta ett par gånger.

Nu är jag i alla fall tillbaka här och jag hoppas att ni (mina gamla läsare) kommer tillbaka till mig trots min långa frånvaro.