Högtiderna, gudomarna och egna tankar.

Det var lite knepigt det här med att bestämma vad första inlägget skulle handla om. Ärligt talat så är jag lite rädd att jag ska sväva iväg så långt att ni anser mig vara nothing but a knäppskalle. Men till slut bestämde jag mig i alla fall för att skriva ett inlägg om högtiderna, mest för min egen skull. För att lära mig dem och förstå dem bättre. Så here we go!

Efter vad jag förstår talas det om 4 större och 4 mindre högtider. De större är Imbolc (Brighid), Beltane, Lughnasadh (Lammas) och Samhain. De mindre är Yule (Midvinter, vintersolstånd), Ostara (Vårdagjämning), Litha (Midsommar, sommarsolstånd) och Mabon (Höstdagjämning). 

Yule äger rum mellan 20-23 december och är årets längsta natt. Det är här årshjulet vänder och ljuset återigen är på ingång. Yule brukar ses som tiden då Guden återföds som Solbarnet. Ritualen kan handla just om början till solens återkomst. Man kallar på ljuset och firar Gudens födelse. Gudinnan kan ses både som den födande Modern och som vinterns mörka Gudinna, den Gamla som låter Solguden vila under vintermånaderna. Detta är också en bra tid att lämna sitt förflutna bakom sig och släppa taget om oönskade ting. En bra tid för nystart, alltså. Yule ger löftet om att solen ska återvända och att dagarna blir längre.

Imbolc äger rum den 2:a februari och kommer med de första antydningarna om att det så småningom blir vår. Högtiden handlar mycket om det återvändande ljuset. Man kan se det som vårens startpunkt. Sabbaten kallas också Brighid eftersom den även firats som Gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, hemmets härd. Vid den här tiden är Guden mycket ung. Han växer och lär sig saker. Ritualen handlar mycket om ljus och det passar bra att vända sig till Brighid som den som kommer med det om man arbetar med den keltiska gudavärlden. Det är en början för nya saker och en lämplig tid för spådomar om det kommande året. Imbolc ger löftet om att jorden ska vakna och att våren ska komma. 

Ostara äger rum mellan 19-22 mars och kommer alltså, förhoppningsvis, att bli den första högtiden jag firar! =D. Nu är ljuset och mörkret lika starka, men ljuset kommer att öka. Naturen vaknar till liv och man kan märka att det faktiskt är vår. Namnet Ostara kommer från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, Easter. Detta var den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan också ses som en symbol för det återvändande ljuset. Guden är nu en mycket ung man, långt ifrån mogen. Gudinnan är den unga jungfrun som lockar och leker med honom. Men de förenas inte än. Det är en tid för jämvikt, och man kan även se det som att Guden nu slutgiltigt återvänder från dödsriket. Ritualen kan handla om just jämvikten  mellan ljus och mörker, och på våren. Ostara ger löftet om att jorden ska bli fruktbar och rik på växtlighet igen.

Beltane äger rum den 1:a maj och nu har våren kommit igång på allvar. Dagarna är längre och ljusare och naturen är full av växtkraft. Kelterna delade in året i en sommar- och en vinterhalva, där Beltane (uttalas ”belltejn”) markerade början på sommarhalvåret. Detta var tiden då boskapen vallades ut till sommarens betesmarker. Det är vanligt med traditioner kring eld, som exempelvis majbrasan. Det är nu den unga Guden förenas med Gudinnan och deras förening befruktar världen. Ritualen handlar mycket om just fruktbarhet. Det är en högtid med mycket ren livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira. Gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter. Beltane ger löftet om att solen (Guden) och jorden (Gudinnan) ska nå sin fulla kraft och blomstring.

Litha äger rum mellan 19-23 juni och detta är årets längsta dag. Då solens inflytande är som starkast. Samtidigt är det den tid på året då årshjulet vänder och mörkret åter ökar. Sommaren är i sin fulla prakt och Guden befinner sig i sin kraftfullaste tid. Man kan se det som att Guden och Gudinnans förening slutgiltigt bekräftas här. Förhållandet mellan dem övergår från lusta och ungdomlig förälskelse till djupare kärlek. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder. Guden blir mer av en Fader, en Konung. Ritualen kan handla om Gudinnan och Gudens förening i skepnad av sol och jord, och den rika och fruktbara växtlighet den ger. Liksom Beltane är detta en tid av mycket energi och rent, lyckligt firande. Litha ger löftet om den kommande skörden. 

Lammas äger rum den 1:a augusti och vid denna tid har sommarens frukter och växtlighet börjat mogna. Det är dags för den första skörden. Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass”, ungefär ”brödmässa”. Guden ses nu som Kornguden, han som offras för att skörden ska bli riklig. Gudinnan är den som med sorg i hjärtat tar hans liv. Ritualen kan handla om just Gudens offer, att man offrar den första skörden. Man brukar baka en brödgubbe och offra den. Högtiden handlar mycket om just firandet av skörden. Man brukar prata om tre högtider som både är skördefester och handlar om Gudens död, och detta är den första av dessa.
Lammas ger löftet om en rik fullbordan av skörden.

Mabon äger rum mellan 21-24 september och nu är ljus och mörker åter lika starka. Den här gången är det dock mörkret som kommer att öka. Hösten har kommit, det blir kallare och växtligheten vissnar. Guden påbörjar sin resa mot underjorden/dödsriket och Gudinnan förvandlas till den Gamla/Dödshäxan för att följa honom. Även här är det en tid för jämvikt. Ritualen kan kretsa runt detta, att vi nu med nödvändighet går mot mörkare tider. Vi firar tacksamt skörden och livet, och tar förväl av Guden inför hans resa. Detta är den andra skördefesten, och den andra högtiden som behandlar Gudens död. Mabon ger löftet om ett tid av vila.

Samhain äger rum den 31 oktober och nu är hösten på väg att övergå i vinter. Nätterna blir allt längre. För Kelterna var Samhain (uttalas ”SAOinn”, med betonig på ”sao”) början på vinterhalvåret, då man tog hem boskapen från betet och slaktade de djur som man inte hade tillräckligt med foder för att hålla vid liv över vintern. Det var också det keltiska nyåret, eftersom kelterna ansåg att året började med den mörka tiden, liksom natten var början på dygnet. Under namnet Halloween är det här en högtid där olika hedniska inslag envist hängt kvar trots kristna försök att göra om den till ”All hallows eve”, Alla helgons dag. Guden når nu fram  till dödsriket och lägger sig för att vila fram till sin återfödelse. Gudinnan är den Gamla/dödshäxan som tar emot honom. Man brukar säga att slöjan mellan världarna är som tunnast denna natt. Man kan se det som natten då den behornade Guden leder den Vilda Jakten över landet, och det är klokast att hålla sig inne om man inte vill dras med. Ritualen fokuserar alltså på döden, Gudens ankomst till dödsriket och Gudinnans roll som den som ger frid och vila. Samhain anses vara en bra tid för att kommunicera med de döda och för spådomar. I och med slakten är detta den tredje skördehögtiden, och det är också den tredje som rör Gudens död. Samhain ger löftet om att det kommer ett nytt år.

Min källa är  http://wicca.nu/vadarwicca/hogtiderna.html och även om det ser ut som att jag har kopierat hela texten så har jag faktiskt läst den och skrivit av den, för att lättare lära mig och minnas alltihop. En dag är jag förhoppningsvis så erfaren och insatt att jag kan skriva det här ur egen synvinkel och med egna åsikter, men än vågar jag inte yttra mig allt för mycket. Jag vill nämligen inte komma in som någon som tror att hon har koll på allt. Det kommer jag aldrig att ha. Dock kan jag sticka in några tankar här och nu.

Känslorna när jag läser om högtiderna, Gudinnan och Guden är många. Framför allt blir jag djupt berörd. Det här handlar om en Gud som liksom oss ständigt dör och återföds, och om en Gudinna som liksom oss ständigt vinner och förlorar. Det här handlar inte om en allsmäktig Gud som sitter i himlen och ser ner på oss medan vi går igenom svårigheter, glädje, liv och död. Det här handlar om en Gudinna och en Gud som ständigt är här med oss och går igenom samma saker. 

Det här kan bli svårt att förklara, men jag gör ett försök. Själv ser jag Gudinnan och Guden som individer, men som kan ta olika former och vars delar och inblandning finns i allt runtomkring oss. Härom natten när vi gick och la oss såg jag genom gardinen att månen lyste starkt utanför sovrumsfönstret. Jag gick fram och drog isär gardinerna. Min man undrade varför jag gjorde så. "Gudinnan lyser där uppe", svarade jag. Jag bara kände att det var en bra sak att göra eftersom jag vill komma närmare henne. 

Efter att jag gick in på den här vägen och började läsa och begrunda det hela har jag börjat se saker på ett helt annat sätt. Månen som alltid funnits där men som jag aldrig tittat på av annan anledning än att den såklart är fin har nu en helt annan betydelse för mig. Solen som jag förut bara satt i för att få lite färg betyder nu mycket mer än så. En promenad som jag tidigare bara tog för att få motion är nu ett medel för att få förståelse och kontakt. Min hjärna börjar sakteligen öppna upp sig och gå in på stigar som den förut aldrig ens sett att har funnits. Plötsligt känns allt så mycket mer betydelsefullt. Så mycket mer meningsfullt, så mycket vackrare och intressantare. Att vakna på morgonen och veta att jag får fortsätta utforska den här nya vägen som kantas av insikter, lärdomar och sånt som jag tidigare bara kallat fantasier fyller min kropp med en underbar känsla. Känslan av att ha hittat hem.